Har suttit hela kvällen med mina glas vin och funderat, funderat på det här med vänskap.

Kan helt ärligt säga att i dagens läge har jag inte många vänner kvar.
Det började väl när Milo kom till världen.

Dom flesta av vännerna hade svårt att acceptera att ett barn var med i bilden, så jag kände att det är inga riktiga vänner. Så jag lät dom gå.

Sen ja, sen har man varit mammaledig och allt sånt. Men det finns några speciella i mitt liv som alltid funnits där.

Men i slutändan när allt ställts på sin spets, vem finns verkligen kvar?

När jag tänker efter vem finns där?

Gör mitt bästa för att utöka denna skara, visst man får sina sår på vägen, upptäckte inte alls för sålänge sen.

Ska det vara så svårt egentligen?
Att vara ärlig och gå in i vänskap med goda avsikter?

Jag tycker själv att en person som har mig som vän ska vara lyckligt lottad. Jag är en sån vän som finns och ställer upp till 200%. Jag är en sån vän som alltid håller dig om ryggen. Jag är den vännen man kan säga allt till o lite till.. Jag är den vännen som ger dig allt av mig själv. Visst det har skadat och sårat mig många gånger, och nu undrar jag om det är värt det? Att ge allt av mig själv? Om dom vänner man har kvar uppskattar det? Är dom likadana tillbaka?

Inte vet jag, men allt märks när allting är på sin spets, så upp till bevis amigos!

Puss efter några glas vin ...